Anorexia, en smittsam sjukdom??

Hela dagen idag har jag bara gått omkring och tänk på hur fet jag är. Jag har aldrig känt mig såhär fet innan. Jag känner mig stor, klumpig och ful. Jag vet inte varför jag har fått denna känslan såhär plötsligt men, jag är tjock. Eller jag vet ju att jag inte har fetma eller så men jag mår bara så dåligt över att se mig själv såhär fet. Min fettkrans är jobbigast, jag har som ett tjockt lager under hakan som bara irriterar Jag är rädd för att böja huvudet lite bakåt så min fettkrans syns ännu mer. Mina armar, ben och mage har oxå blivit fruktansvärt stora. Jag har panik, vad ska jag göra? Jag vet att jag ska tänka sunt och att det bästa är att väga normalt, att jag har ett BMI på 21,7 och att övervikt är 25. Jag vet att det finns folk som är mkt, mkt tjockare än jag. Trots det så har dessa tankar fyllt min hjärna största delen av denna dagen. Jag har tänkt på varenda smula jag stoppat i mig och varit ute och sprungit och badat. Jag tror allvarligt att jag lider av någon form är schizofreni. Jag är flera olika personer på samma gång. Någonting i mig säger;

"Titta på dig, så tjock du har blivit! Banta, banta, banta!!!"

Medans någonting annat säger;

"Nejdå, du är jättefin som du är!"

Något annat säger;

"Du är inte alls fin men det spelar ingen roll, huvudsaken är att du mår bra"

Jag känner mig helt förvirrad av alla dessa tankarna, vem utav dem är jag?? Men idag har jag snackat med en tjej som oxå vill gå ner i vikt. Och jag har bestämt mig för att gå ner 12kg innan sommaren är slut, det kommer bli tufft men jag känner att jag verkligen behöver bli lättare. Nackdelen är bara att jag är rädd att brösten ska försvinna, men det gör dem nog inte, så mkt iaf. För ca lite mer än ett år sen vägade jag 56kg, och idag väger jag 70,4kg fatta, SJUTTIOKOMMAFYRAKILO!!! Det är ju mindre än 30kg kvar till 100, ETTHUNDRAKILO!! Jag kommer väga det om jag inte tar tag i dethär snart.

Åhh, vad jag hatar mig själv när jag håller på såhär, men det är ju faktiskt min blogg och har skriver jag precis vad jag vill!!!

Jag ville vara ett gott föredöme för andra, hjälpa dem att få mina insikter som jag var glad över, men nu har jag sjunkit lika lågt som dem. Jag är hungrig och tänker på godsaker hela tiden. Tänk, en marabou chokladkaka.... Fast iofs skulle jag hellre vilja ha riktig mat, typ taco lr ngt. Nä, bort med äckliga mat tankar. Jag ska klara att gå ner till 58kg, jag får nästan alltid som jag vill så varför skulle jag inte kunna få det nu? Om jag var smal skulle jag nog vara lyckligare.

Men är jag inte lycklig? Hur är man då? Har jag någonsin varit det?

Ja, det har jag. Sist då jag kände att jag verkligen älskade mig själv och mitt liv var på språkresan. Men nu sitter jag här hemma och tycker synd om mig själv. Jag vill bara vara smal. Imorgon när jag skriver här kommer jag väga 68kg. (hoppas jag iaf) Måste alltid uppnå mina mål...

Bilden föreställer osminkade jag som precis ska trycka i mig en dammsugare. Den togs häromdan då jag och Emelie picknickade lite vid stranden, lr lite och lite, vi köpte kakor för 75kr och tryckte i oss. Då tänkte jag inte alls på min vikt, varför gör jag det nu?

Finns ingen överskrift, läs bara....

Jag pratade med en tjej igår, vi känner inte varandra men jag ville hjälpa henne eftersom jag visste att hon inte mår bra. Hon har anorexia, hon skär sig, hör röster och har självmordstankar. Jag blir bara så himla frustrerad!! Jag vet inte vad jag ska göra, visst, jag har själv en del erfarenheter utav ovanstående symptom men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa denna lilla flickan. Jag vet att det inte är mitt problem, jag känner ju inte ens henne. Men jag vet inte varför jag mår så fruktansvärt dåligt av att höra hennes tragiska historia Igår sa hon att tiden var inne. Vad ska man säga då??? Så jag ringde upp henne. Jag gjorde verkligen allt för att motivera henne till att inte ta de där tabletterna som hon påstod att hon hade brevid sig, och vi snackade i en halv timma, men jag räckte inte till. Den stackars, stackars flickan svalde sina tabletter. Med väldigt dåligt samvete avslutade jag samtalet. Det sista jag sa var "lovar du att vi hörs imorrn?" ett svagt "mm ande" bekräftade min fråga. Samtalet avslutades. Men hon loggade inte in på msn som vanligt idag vilket fick mig att bli väldigt illa till mods, vad hade hänt?
För ca en timma sen ringade jag henne igen, det var hennes mamma som svarade.
Hon ligger nu på sjukhus för överdos men kommer att klara sig.
Vad ska man säga? Kunde jag ha sagt ngt bättre igår som fick henne att ändra inställning?
Åh, vad jag ångrar mig!!
Det värsta är att hon inte är ensam om att må såhär dåligt. Det räcker med att man tittar på lite olika bloggar så ser man, nästan varenda blogg på *HemligtEftersomHennesBloggFinnsMed*.se handlar om både tjejer och killar som mår fruktansvärt psykist dåligt. Känslan jag får av den tanken finns det inga ord som räcker till för. Jag vill bara gråta över alla dessa ungdomar Vart finns hjälpen?
Vart finns det människor som ser dem?
Istället för att få hjälp bloggar de om sina bekymmer, de läser varandras bloggar och uppmanar vanandra till självskade beteende och självmord.
Varför bloggar man? Själv tycker jag att det är väldigt skönt att få skriva ut mina känslor, inte för att jag egentligen bryr mig om ngn läser. Men man tar liksom itu med sina tankar och hittar insikter. Det är nog viktigt att inte bara leva på hela tiden utan att sätta sig ner och fundera över vad som egentligen är viktigt.
Det är sommarlov, men detta sommarlovet är nog ett av mina viktigaste och mest minnes värda lov någonsin, men det får jag blogga om ngn annan gång... Obs! Tjejen på bilden har inget me flickan att göra...

Puss på er alla stackare där ute, men kom ihåg att Allting Alltid Bilr Bättre!!!

Se framåt!

Klockan är 01.13, halvtrött med laptopen i knät ligger jag i min säng, min sköna svenska säng. Vad har jag gjort idag? -Ingenting!
Igår då? -Ingenting!
Har bara legat här lite halvdöd och tänkt tillbaka på de 3 gångna veckorna, de 3 bästa veckorna i mitt liv, veckorna i Hastings, England.
För mig betydde det väldigt mycket att få komma ut någonstans där ingen kände mig, kanske inte för att jag ville bli en ny människa eller så, nej, utan för att jag ville se vem jag egentligen var och om jag klarade mig själv, utan att ha med mig mina tidigare vänner som stöd.
Faktiskt så gick det bättre än jag hade tänkt mig och tack vare språkresan inser jag att jag faktiskt klarar mig själv, utmärkt!
Men nu när jag kom hem igen var det precis som att någon satte sig på mig och bankade tillbaka mig under golvet.

Jag längtar efter en tid som aldrig kommer att komma
tillbaka.

Ibland funderar jag på om det är sunt att göra det, att gå omkring och gräma sig över det som varit.

"Se framåt, Jenny!"

Säger en röst någonstans inifrån, men sen tänker jag, om man ska se framåt hela livet, vad finns det för mening då? Det känns precis som att det är minnet som är meningen med livet, missuppfatta mig inte nu, men om vi aldrig kom ihåg vad som hänt, reflekterade och lärde oss något utav det skulle vi fungera ungefär som djuren. För om vi jämför våra liv med djuren skiljer det sig så oerhört mycket ifrån varandra, och vad beror det på?
Erfarenhet och intelligens, det är min teori i alla fall.
Och jag tror att det är både på gott och ont.
Ta till exempel självmord, det skulle nog aldrig ens djuren få en tanke på, medan en människa begår självmord var 6e timme i Sverige!
Varför, varför, varför, varför???
Ja, det brukar de närstående fråga sig.
Och jo, därför att personen i fråga förmodligen har så många jobbiga minnen att det inte går att stå ut med dem. Och hur ska man, med gott

samvete, kunna be den självmordsbenägna, olyckliga människan att se framåt?
Jag tror att det är viktigt att gå igenom de jobbiga minnena och finna en viss frid i dem, istället för att bara göra ett slut på allting.

Denna insikten kom jag fram till när jag var på min tidigare nämnda språkresa i England, och besökte en utav världens största självmords plats, där någon hoppar ca var 18e dag.
Det var så otroligt vackert där att jag nästan ville gråta, och jag förstod plötsligt att livet handlar om mer än att bara "se framåt", det gäller att ta tillvara på sina erfarenheter, onda som goda, och göra något viktigt av dem, jag tror att meningen med livet handlar mycket om det.