Se framåt!

Klockan är 01.13, halvtrött med laptopen i knät ligger jag i min säng, min sköna svenska säng. Vad har jag gjort idag? -Ingenting!
Igår då? -Ingenting!
Har bara legat här lite halvdöd och tänkt tillbaka på de 3 gångna veckorna, de 3 bästa veckorna i mitt liv, veckorna i Hastings, England.
För mig betydde det väldigt mycket att få komma ut någonstans där ingen kände mig, kanske inte för att jag ville bli en ny människa eller så, nej, utan för att jag ville se vem jag egentligen var och om jag klarade mig själv, utan att ha med mig mina tidigare vänner som stöd.
Faktiskt så gick det bättre än jag hade tänkt mig och tack vare språkresan inser jag att jag faktiskt klarar mig själv, utmärkt!
Men nu när jag kom hem igen var det precis som att någon satte sig på mig och bankade tillbaka mig under golvet.

Jag längtar efter en tid som aldrig kommer att komma
tillbaka.

Ibland funderar jag på om det är sunt att göra det, att gå omkring och gräma sig över det som varit.

"Se framåt, Jenny!"

Säger en röst någonstans inifrån, men sen tänker jag, om man ska se framåt hela livet, vad finns det för mening då? Det känns precis som att det är minnet som är meningen med livet, missuppfatta mig inte nu, men om vi aldrig kom ihåg vad som hänt, reflekterade och lärde oss något utav det skulle vi fungera ungefär som djuren. För om vi jämför våra liv med djuren skiljer det sig så oerhört mycket ifrån varandra, och vad beror det på?
Erfarenhet och intelligens, det är min teori i alla fall.
Och jag tror att det är både på gott och ont.
Ta till exempel självmord, det skulle nog aldrig ens djuren få en tanke på, medan en människa begår självmord var 6e timme i Sverige!
Varför, varför, varför, varför???
Ja, det brukar de närstående fråga sig.
Och jo, därför att personen i fråga förmodligen har så många jobbiga minnen att det inte går att stå ut med dem. Och hur ska man, med gott

samvete, kunna be den självmordsbenägna, olyckliga människan att se framåt?
Jag tror att det är viktigt att gå igenom de jobbiga minnena och finna en viss frid i dem, istället för att bara göra ett slut på allting.

Denna insikten kom jag fram till när jag var på min tidigare nämnda språkresa i England, och besökte en utav världens största självmords plats, där någon hoppar ca var 18e dag.
Det var så otroligt vackert där att jag nästan ville gråta, och jag förstod plötsligt att livet handlar om mer än att bara "se framåt", det gäller att ta tillvara på sina erfarenheter, onda som goda, och göra något viktigt av dem, jag tror att meningen med livet handlar mycket om det.