Anorexia, en smittsam sjukdom??

Hela dagen idag har jag bara gått omkring och tänk på hur fet jag är. Jag har aldrig känt mig såhär fet innan. Jag känner mig stor, klumpig och ful. Jag vet inte varför jag har fått denna känslan såhär plötsligt men, jag är tjock. Eller jag vet ju att jag inte har fetma eller så men jag mår bara så dåligt över att se mig själv såhär fet. Min fettkrans är jobbigast, jag har som ett tjockt lager under hakan som bara irriterar Jag är rädd för att böja huvudet lite bakåt så min fettkrans syns ännu mer. Mina armar, ben och mage har oxå blivit fruktansvärt stora. Jag har panik, vad ska jag göra? Jag vet att jag ska tänka sunt och att det bästa är att väga normalt, att jag har ett BMI på 21,7 och att övervikt är 25. Jag vet att det finns folk som är mkt, mkt tjockare än jag. Trots det så har dessa tankar fyllt min hjärna största delen av denna dagen. Jag har tänkt på varenda smula jag stoppat i mig och varit ute och sprungit och badat. Jag tror allvarligt att jag lider av någon form är schizofreni. Jag är flera olika personer på samma gång. Någonting i mig säger;

"Titta på dig, så tjock du har blivit! Banta, banta, banta!!!"

Medans någonting annat säger;

"Nejdå, du är jättefin som du är!"

Något annat säger;

"Du är inte alls fin men det spelar ingen roll, huvudsaken är att du mår bra"

Jag känner mig helt förvirrad av alla dessa tankarna, vem utav dem är jag?? Men idag har jag snackat med en tjej som oxå vill gå ner i vikt. Och jag har bestämt mig för att gå ner 12kg innan sommaren är slut, det kommer bli tufft men jag känner att jag verkligen behöver bli lättare. Nackdelen är bara att jag är rädd att brösten ska försvinna, men det gör dem nog inte, så mkt iaf. För ca lite mer än ett år sen vägade jag 56kg, och idag väger jag 70,4kg fatta, SJUTTIOKOMMAFYRAKILO!!! Det är ju mindre än 30kg kvar till 100, ETTHUNDRAKILO!! Jag kommer väga det om jag inte tar tag i dethär snart.

Åhh, vad jag hatar mig själv när jag håller på såhär, men det är ju faktiskt min blogg och har skriver jag precis vad jag vill!!!

Jag ville vara ett gott föredöme för andra, hjälpa dem att få mina insikter som jag var glad över, men nu har jag sjunkit lika lågt som dem. Jag är hungrig och tänker på godsaker hela tiden. Tänk, en marabou chokladkaka.... Fast iofs skulle jag hellre vilja ha riktig mat, typ taco lr ngt. Nä, bort med äckliga mat tankar. Jag ska klara att gå ner till 58kg, jag får nästan alltid som jag vill så varför skulle jag inte kunna få det nu? Om jag var smal skulle jag nog vara lyckligare.

Men är jag inte lycklig? Hur är man då? Har jag någonsin varit det?

Ja, det har jag. Sist då jag kände att jag verkligen älskade mig själv och mitt liv var på språkresan. Men nu sitter jag här hemma och tycker synd om mig själv. Jag vill bara vara smal. Imorgon när jag skriver här kommer jag väga 68kg. (hoppas jag iaf) Måste alltid uppnå mina mål...

Bilden föreställer osminkade jag som precis ska trycka i mig en dammsugare. Den togs häromdan då jag och Emelie picknickade lite vid stranden, lr lite och lite, vi köpte kakor för 75kr och tryckte i oss. Då tänkte jag inte alls på min vikt, varför gör jag det nu?